Måste bara skriva av mig. Alltså, praktiken på barnhemmet är riktigt kul. Det är kul att få vara med barnen - de är så otroligt underbara och mysiga. Men personalen är en annan visa. Vi har inte fått det bästa välkommnandet. Inte det vi hoppades på iallafall, inte ens ett hej får vi. Vi har inte blivit presenterade för några alls på barnhemmet. Visst, Viktoria hade en rundtur med oss på morgonen men det var allt, och inte ens då sa hon vilka som arbetade med vad. De som kan engelska vill knappt prata med oss. En del av personalen är väldigt tillmötsgående och försöker verkligen få oss att hjälpa till med allt som går, men många ger oss bara blickar som att vi endast är i vägen och inte där för att hjälpa till. Idag på lunchen satt vi med de andra i personalen och åt mat, så satt de och pratade oavbrutet på litauiska. Då vi försökte skapa någon slags konversation med dem - då får vi en mening till svars och så fortsätter de diskutera som att vi inte finns. Det kändes inte riktigt som på sjukhuset där alla ville prata med oss och ville att vi skulle hänga med i det dom pratade om, så de översatte hela tiden åt oss. Barnen är underbara, personalen är mindre underbara.. vi känner oss nästan lite utnyttjade till matning. På intensiv avdelningen (för barn under ett år) så trivs vi bäst, för där är personalen snällast. Men på andra avdelningar så vill de inte visa oss hur man ska göra, vilka barn vi ska ta först, vilka som behöver mest hjälp osv. Det måste vi klura ut själva..

Men hur som.

Idag har vi nästan gjort precis samma sak som igår. Bara utan sjukhusbesöken och plus ett besök till barberaren (frisören) där vi lämnade av fyra små söta pojkar och hämtade upp fyra lite större (men lika söta) pojkar. Vi har matat, bytt blöjor, tvättat, lekt, matat lite till och tröstat ledsna barn. Det är så otroligt underbart att se deras leenden! Hela livet känns som att det blir ljusare när man ser ett så glatt barn. Jag har fallit för ett tvillingpar som bor på intensivavdelningen, vi kan kalla dem för L och N. L var inte så glad, för hon har en tand som håller på att växa riktigt fort, så det gör ont på henne. Men N, han var riktigt mycket gladare än syster sin, väldens sötaste unge. Sen fick intensiven tillökning med en liten bäse, och en fick åka hem med sin mor (det var vad de sa skulle hända senare iaf, efter vi gått hem, men vi får se imorgon om det blev så).

Vi har fått reda på att varje barn får en blöja per dag, med undantag för intensivavdelningen där de byter blöja när den är full.

Anna och jag tog en långpromenad i det vackra vårvädret till sjön (guldpojke och gigantisk räv!!) och sen till köpcentrumet där vi hade lite affärer att göra. På översta våningen i köpcentrumet vid busstationen så finns det en restaurang, där vi har rabattkuponger, och då gick vi dit för att köpa lite take away mat. Så Anna och jag beställde middag och lunch (jag beställde också efterrätt) för sammanlagt 90kr. Det var inte riktigt en jättehöjdare, för när vi kom hem så hade vi inte fått hem all mat. Det som vi beställde till middag, visste vi inte vad det var, men det visade sig vara någon slags kåldolme med potatismos och sås som smetades överallt. Min efterrätt var asgod, Annas också (morotsstavar med sås). Chokladkaka med nötter i och chokladmousse uppepå till mig! Den här restaurangen vann mitt hjärta, trots ett smärre snedsteg, så dit kommer vi gå igen.

Jag och Roma har talat om att kanske komma till Pakruojis till hösten och arbeta som volontär, så jag kommer inte säga farväl till Litauen än på ett tag!

/Sara