Igår så blev vi upphämtade utav Sonata, hennes man överläkaren och deras dotter, sen tog de oss till The hill of Crosses. Det var otroligt häftigt! Vi köpte ett kors var och placerade det bland alla de andra tusen som finns på kullen!

Bilder på andra dagen i Litauen och vi besöker sjukhuset, som sagt, lite sent, men nu GÅR DET :)

Eftersom att internetet här i Siuliai är så utroligt bäst så kan jag själv lägga ut bilder nu! Så här kommer bilder från Annas och min första promenad till Pakruojis Mansion!

Vi tog oss till barnhemmet och började med att inte göra något då frukosten redan var avklarad och alla andra sov.. Så vi fikade klockan nio med de andra (för första gången på hela veckan). Våra chokladbollar (repris från förra veckan) gjorde en stor succé! Vi gick upp till andra våningen och lekte med barnen, lego och borg är ordet! När vi gick därifrån så kom vi fram till att vi skulle ha spenderat mer tid med dessa goa ungar, men lite försent att tänka på det nu. Vi gick därför till våra bebisar på intensivavdelningen (där jag trivs som fisken i vattnet) och mös tills de skulle gå och lägga sig då vandrade vi vidare till matning och lunch i grupp 3.

Under vår egen lunch fick vi smaka på trädjuice. Det smakade som unket vatten som stått framme för länge, men vi drack upp för vi tänkte att var nyttigt och bra för oss! Mer matning och lunch i grupp 1. Anna lekte mycket med sin lilla prins och han var lika glad som alltid men när vi gick så började han gråta.. Annas hår och skärp, samt mina glasögon fick sig sin beskärda del utav uppmärksamheten från dess små barn. Inte det lättaste alla gånger, men kan man roa dem så tar man tillfället i akt! Barnskratt är det absolut underbara som finns i denna värld.

Vi gick återigen till intensivavdelningen för att säga hejdå till de mest underbara och ljusaste som finns i min värld just nu. Tvillingarna och den brunögda charmören fick sig ett redigt farväl från mig och Anna! Att lämna de små liven tog hårt på hjärtat. Men jag har bilder och kommer aldrig att glömma dem!

Vi gick för att säga hejdå till sjukgymnasten, när vi kom in så frågade hon varför vi inte hade gått ännu.. Det var ju ett trevligt sätt att säga hejdå på.

Vi fick av direktorn ett varsitt gosedjur och en prydnad. Inte ett enda tack fick vi från någon. Det känns inte riktigt som att de har uppskattat vår hjälp eller ens förstått syftet med vår vistelse där. Det känns också som att detta bara var något som direktorn på barnhemmet tog ett beslut om utan att diskutera med de anställda på barnhemmet. Jag anser att de ändå borde ha haft något att säga om saken då det är dem vi skulle arbeta med.

När vi gick hem så var vädret så otroligt tråkigt, det har varit grått och deprimerande hela dagen. Snabbt tog vi oss till gymet och svettades så skönt! Vi har lärt oss att även i Litauen finns det testosteronstinnade killar/pojkar/karlar som tror att de är så himla snygga och posar framför spegeln och älskar sina muskler.

När vi kom hem så städade vi hela lägenheten! Det blev riktigt fräscht och efter en dusch så kändes allt fullbordat.

Men.

Då kommer vi till dagens höjdpunkt! Det Anna och jag har längtat efter i tre dagar! Pannkakorna! De första två gick åt helvete, men sen fick jag in snitsen och resten gick som smort! Vi hade köpt varske (fråga inte vad det är, för det vet vi inte, men det var de vi skulle ha i pannkakorna iaf..) och resultatet blev helt underbart! Ännu ett bevis på att Annas och mitt samarbete vad det gäller mat är felfritt! Så här lyckliga har vi inte varit på hela veckan.

 

/Sara

Matning at first, sen letade vi efter sjuksköterskan på barnhemmet (vi skulle enligt schemat gå med henne nu..) och hittade henne med alla andra sittandes mitt i en fikapaus.. Kul att vi var inbjudna. De sa att vi skull åka till sjukhuset om tio minuter, så vi fick snällt gå ut därifrån då vi fick order att ta på oss ytterkläder. Vi gick och lekte med några barn istället. Men vi åkte till sjukhuset med tre barn. Anna och jag hade varsitt i knät och ett imellan oss. Här tänker man inte på säkerheten, inga barnstolar eller bälten.. Det känns riktigt hemskt, för man vet att när det gäller såhär små barn så bör säkerheten vara på max! Så Anna och jag gjorde vårt bästa att spänna fast de barn vi hade i knät. På den ena pojken lät set som att han andades genom ett sugrör, det var hemskt, men han var lika glad för det. Min lilla pojke han var så trött så han höll ständigt på att somna. Den tredje lilla pojken hade så mycket energi - plus att han har tänder som växer ut så han har mycket ont och skriker av bara den! Hem till barnhemmet kom vi och då gick vi direkt till intensivavdelningen där vi mös med småknattarna.

Vi stannade kvar i grupp 3 (den gruppen vi matar på morgonen) rätt länge, så vi hjälpte till vid deras lunch vilket resulterade att vi tog lunch klockan tjugo i ett istället för tolv. När vi kom till personalrummet så flydde alla och det var utrymt på väldigt kort stund - så kändes det iaf.. När Anna och jag skulle värma våra matlådor som vi beställde från restaurangen igår så höll det på att bli en smärre katastrof då vi märkte att det var aluminium - och sådant ska man inte mikra kom vi på när det började smälla i mikrovågsugnen.. Så tallrikar blev det och vi avnjöt en mumsig lunch och en härlig välförtjänt rast i ett tomt personalrum! Efter lunchen gick vi in till sjukgymnasten och satt där i mer än en timme och vi ställde massor med frågor som vi fick bra och intressanta svar på. Vi följde med till grupp 1 och fick ge lite ljus”terapi”, med gult ljus på näsorna av några pojkar för att det skulle bli mindre snor. Anna gav ljus”terapi” med ett blått ljus för att den torra huden skulle försvinna (hade vi fått smörja de torra områdena med en fet kräm i tre dagar så skulle problemet vara ur världen...) och sen fick vi se en väldigt intressant sak. De tog fram en slags maskin och typ en matta som förvandlade ett vanligt badkar till en jacuzzi. I den här jacuzzin så fick en pojke med en svår cp-skada bada. När han kom in i badrummet så var han inte alls glad, men så fort han kom i badet så började han skratta och hade det jätteroligt under tiden som det varade. Snart efter detta så var vår arbetsdag slut - lite nöjdare på eftermiddagen än på förmiddagen.

Raskt gick vi hem och raskt tog vi oss till gymet! Det var en lyckad träning för Anna, dock inte för mig då jag ända sen jag kom till Litauen har haft ont i mitt högra ben. Men jag klagar inte! Jag springer som bara den. Svettiga och glada gick vi och handlade på köpcentrumet innan vi tog oss hem för att fixa mat. Vi gjorde matlåda tills imorgon och åt rester. Vi är så otroligt bra på att laga mat Anna och jag, så allt vi gör blir så otroligt bäst!

 

Såhär såg "jacuzzin" ut!

 

Vi tog en bild på den fullproppade väskan med kläder som vi tog med oss idag. Här kommer kläderna sannerligen till användning!

 

/Sara

Måste bara skriva av mig. Alltså, praktiken på barnhemmet är riktigt kul. Det är kul att få vara med barnen - de är så otroligt underbara och mysiga. Men personalen är en annan visa. Vi har inte fått det bästa välkommnandet. Inte det vi hoppades på iallafall, inte ens ett hej får vi. Vi har inte blivit presenterade för några alls på barnhemmet. Visst, Viktoria hade en rundtur med oss på morgonen men det var allt, och inte ens då sa hon vilka som arbetade med vad. De som kan engelska vill knappt prata med oss. En del av personalen är väldigt tillmötsgående och försöker verkligen få oss att hjälpa till med allt som går, men många ger oss bara blickar som att vi endast är i vägen och inte där för att hjälpa till. Idag på lunchen satt vi med de andra i personalen och åt mat, så satt de och pratade oavbrutet på litauiska. Då vi försökte skapa någon slags konversation med dem - då får vi en mening till svars och så fortsätter de diskutera som att vi inte finns. Det kändes inte riktigt som på sjukhuset där alla ville prata med oss och ville att vi skulle hänga med i det dom pratade om, så de översatte hela tiden åt oss. Barnen är underbara, personalen är mindre underbara.. vi känner oss nästan lite utnyttjade till matning. På intensiv avdelningen (för barn under ett år) så trivs vi bäst, för där är personalen snällast. Men på andra avdelningar så vill de inte visa oss hur man ska göra, vilka barn vi ska ta först, vilka som behöver mest hjälp osv. Det måste vi klura ut själva..

 

Men hur som.

Idag har vi nästan gjort precis samma sak som igår. Bara utan sjukhusbesöken och plus ett besök till barberaren (frisören) där vi lämnade av fyra små söta pojkar och hämtade upp fyra lite större (men lika söta) pojkar. Vi har matat, bytt blöjor, tvättat, lekt, matat lite till och tröstat ledsna barn. Det är så otroligt underbart att se deras leenden! Hela livet känns som att det blir ljusare när man ser ett så glatt barn. Jag har fallit för ett tvillingpar som bor på intensivavdelningen, vi kan kalla dem för L och N. L var inte så glad, för hon har en tand som håller på att växa riktigt fort, så det gör ont på henne. Men N, han var riktigt mycket gladare än syster sin, väldens sötaste unge. Sen fick intensiven tillökning med en liten bäse, och en fick åka hem med sin mor (det var vad de sa skulle hända senare iaf, efter vi gått hem, men vi får se imorgon om det blev så).

Vi har fått reda på att varje barn får en blöja per dag, med undantag för intensivavdelningen där de byter blöja när den är full.

 

Anna och jag tog en långpromenad i det vackra vårvädret till sjön (guldpojke och gigantisk räv!!) och sen till köpcentrumet där vi hade lite affärer att göra. På översta våningen i köpcentrumet vid busstationen så finns det en restaurang, där vi har rabattkuponger, och då gick vi dit för att köpa lite take away mat. Så Anna och jag beställde middag och lunch (jag beställde också efterrätt) för sammanlagt 90kr. Det var inte riktigt en jättehöjdare, för när vi kom hem så hade vi inte fått hem all mat. Det som vi beställde till middag, visste vi inte vad det var, men det visade sig vara någon slags kåldolme med potatismos och sås som smetades överallt. Min efterrätt var asgod, Annas också (morotsstavar med sås). Chokladkaka med nötter i och chokladmousse uppepå till mig! Den här restaurangen vann mitt hjärta, trots ett smärre snedsteg, så dit kommer vi gå igen.

 

Jag och Roma har talat om att kanske komma till Pakruojis till hösten och arbeta som volontär, så jag kommer inte säga farväl till Litauen än på ett tag!

/Sara

2012-03-09

Finns inte ord att beskriva hur det känns att ha lämnat barnhemmet. Vissa av barnen har ett satt sig fast hos mig och jag är övertygad om att man kommer komma ihåg dem hela livet. Det är intressant hur vi människor kan reagera så starkt på så små saker. Man kommer självklart sakna de allihop, men det är speciellt några som man tänker på lite extra, de är dem som man känt den där lilla extra kärleken ifrån. Har nog inte riktigt förstått än, att vi aldrig mer kommer att träffa dem. Men jag kommer att komma ihåg dem med ett leende på läpparna och jag hoppas att de allihop kommer att hitta en familj som kommer att bry sig lika mycket om dem som jag har kommit att göra. Jag vet redan nu att alla inte kommer att ha den turen att de kommer bli adopterade, men förhoppningarna finns där och de kommer inte försvinna! Vi fick ett varmt avsked av personalen. De beskrev verkligen hur tacksamma det var och föreståndaren avslutade med att säga att vi var varmt välkommna tillbaka. Det känns bra att ha kunnat hjälpa till och skapat sig nya livserfarenheter, och med det kan jag bara säga godnatt och jag hoppas att mina vänner sover gott hemma i Šiauliai , då menar jag alla mina vänner! / Josefine

Om ni inte vet det så är det idag den internationella kvinnodagen. Det är den dag man ska fira kvinnorna extra mycket. I Sverige ignorerar vi mer eller mindre denna dag, men i Litauen firar man den mer än vad vi svenskar firar vår nationaldag!! Något att tänka på.

2012-03-07

Nu återstår endast två dagar på barnhemmet för vår del. Det är med vemod man kommer att lämna barnen. För många finns det en framtid och vi vet att många kommer att adopteras, några redan innan sommaren. Men för vissa barn ser framtiden inte lika ljus ut. Många av dessa lever med alkoholsyndrom vilket beror på att deras mor under graviditeten konsumerat alkohol, vilket leder till olika typer av missbildningar. Man märker att det inte bara är fysiska skador utan även psykiska, många lider av koncentrationssvårigheter och många har det svårt i sociala situationer. Synen, hörseln, balansen, motoriken och det logiska tänkandet försämras ofta hos dessa barn, vilket man märker väldigt tydligt. Då många är väldigt småväxta på grund av deras skador, blir det också svårare att hjälpa dem med träningen eftersom de ofta är väldigt svaga, förklarar sjukgymnasten för oss. Då de bara är små barn har det ännu inte kommit till insikt med att de inte är som alla andra. Man kan se en sådan glädje hos barnen, alla med sinn unika charm, och man märker verkligen att de lever i nuet. Visst är det sant att vi lär barn mycket, men jag är övertygad om att vi lär oss minst lika mycket från dem! / Josefine

Då barnen idag sov längre än vanligt blev det dötid, men med världens härligaste människa, Julanta som arbetar som sjuksköterska, gick tiden väldigt snabbt. Jag måste meddela er där hemma att en mer glad och positiv människa har jag inte träffat förut. Hon är en snäll och mysig människa som är en aa alla de stor förebild för barnen på barnhemmet.

2012-03-05

Måndag igen. Idag var vi ute och lekte med barnen. Det är intressant att se hur väluppfostrade de är, och att de äldsta barnen är som stora syskon för de små. Man märker att de är stolta över att kunna hjälpa till och bidra till den goda gemenskapen, även fast den äldsta bara är fem år gammal. Förmiddagen spenderade vi i gruppen med de äldsta barnen, det märktes väldigt snart att de tyckte att jag och Jonathan var lite speciella då vi inte förstod vad de sa, snart nog började de även att utnyttja situationen genom att prata och skratta åt oss, det är kul att man kan glädja någon! Det har varit en intressant dag och eftermiddagen spenderade vi åter igen med sjukgymnasten som vi satt och hade ett långt intressant samtal med. Hon förklarade för oss att de fanns tre andra barnhem i närheten. Dels ett som var för äldre barn, dit barnen på vårt barnhem får flytta till efter de fyllt sex år, om de ännu inte blivit adopterade. Där får man bo upp tills att man fyllt arton år, efter det så är det meningen att man måste klara sig själv. Har man då ingen familj och inte möjligheterna till att studera, kan det bli så att man tvingas leva på gatan. ”Det är sorgligt” berättar sjukgymnasten, och vi instämmer. Det kan vara svårt att förstå skillnaderna även då man får det svart på vitt. Åker man hit som turist på semester kan det se ut som vilket land som helst, särskilt med tanke på att folket här verkar vara stolta över sitt land, man ser den Litauiska flaggan hängandes och fladdrande i vinden på många ställen och människorna är stolta när man frågar dem om Litauen. Men ger man sig in under ytan, inser man att saker och ting inte är som vi är vana vid. Det kan komma att bli en av de viktigaste lärdomarna jag kommer att ta med mig här ifrån, och jag tror det är dags att alla öppnar ögonen och inser att vi alla är människor, vi har bara olika förutsättningar.

 

”All that is valuable in human society depends upon the opportunity for development accorded the individual.” - Albert Einstein

Dagen startar med att man vacknar av att solen lyser in i rummet, vilket inte sker allt för ofta i detta land.

Hej Hej Bloggen.
På fredagen fick vi vara med om något ganska ovanligt, vi fick se en adoption. Saken i sig att hämta barnet var inget speciellt, men att barn adopteras var speciellt. Den blivande familjen såg väldigt kärleksfull ut och troligtvis kommer pojken att få ett bättre liv med en mamma och en pappa. När vi frågar sjukgymnasten, som är duktig på engelska, vad hon tror om detta säger hon inte så mycket, men hon hoppas han snart är tillbaka då han är en del av den stora familj som finns på barnhemmet. Något som var oerhört berörande var att se när personalen fällde en tår då pojken lämnade barnhemmet. Det är yttligare ett tecken på att personalen har en bra relation till barnen. 


Efter ett kort pass på barnhemmet på lördagen fick vi finfrämande av våra vänner från Pakruoijs, Anna och Sara. De tog en buss på eftermiddagen och hade en trevlig åktur med en buss som vi i Sverige använde på 80-talet...
Vi hade lite öl provning och åt en fin middag på kvällen.

2012-03-02

Igår var vi på Siauliaias sjukhus och hämtade hem fyra barn som hade varit på besök över några nätter. Den ena var en tre veckor gammal bebis som jag höll i min famn hela vägen hem till barhemmet. Den lilla tjejen skrattade åt oss nästan hela vägen, och vi kunde inte låta bli att le.

 

Idag har vi varit på tre olika avdelningar, samt gått mycket med barnhemmets sjukgymnast som talar bra engelska. Hon har lärt oss mycket om rehabilitering/habilitering samt massage, specialiserat till barnen. Vi har även hjälpt en liten pojke med rehabilitering idag, han fick en allvarlig hjärnskada då han i bara några månaders ålder blev allvarligt misshandlad av sin mormor. Sedan dess har han inte kunnat röra på sig själv och han ligger mestadels i sin säng. Därför får han varje dag hjälp med rehabilitering, och idag kändes det alldeles speciellt, han skrattade nämligen till, och log mot oss, vilket sjukgymnasten aldrig sett han gör förut! Det känns bra att få respons från både barnen och personalen, det tyder på att de är nöjda med vad vi gör, vilket gör att vi även tänker gå dit i morgon, lördag, då vi egentligen är lediga! / Josefine

Dagen till ära gjorde vi våran första dag på barnhemmet. Oron över att ingen skulle förstå oss eller att vi inte skulle bli accepterade var stor, men efter att ha fått en rundvandring av sekreteraren kom vi ganska snabbt underfund med att vi inte behövde vara oroliga för att inte bli förstådda p.g.a. språket, det finns så många andra sätt att kommunicera på.